Men jag mår som jag gjorde när jag var yngre, jag är riktigt nere och ledsen..
Och det är inte ofta jag får såna dagar längre... för jag är lycklig!
Men jag tror att jag kanske fick en liten realitycheck i går kanske...minnen som kom tillbaka och undertryckta känslor, och det kändes...det kändes jävligt mycket mer än jag först insåg.
Idag har jag sökt på internet efter texter och videos för att få..ja vad ska jag kalla det...stöd kanske.
Det finns mycket man kan stöta på när man bara letar efter vad som helst egentligen, men en sak jag letade efter var att hur ska jag få mig själv till att kontrollera mitt ätande.
För det är ju ändå jag som ger efter för mina lustar..eller begär...eller kanske man ska kalla det besatthet?
Jag tror det kan va en besatthet att få tröst, för att dölja att man saknar sidor eller kanske kapitel i sitt liv... Men varför kan man inte bara å vidare, det känns som att det går att bearbeta det om och om igen, men det blir liksom aldrig utrett, det går liksom aldrig över, det gör fortfarande ont, fast inte så mycket som förut...
Det är väl därför man klarar av en vardag och inte tänker så mycket på det?
Men hur får man det att försvinna? Så att jag slutar att äta, och att söka trösten hela tiden?
Jag har börjat få tankar som:
- Gud så mycket lättare livet hade blivit om man hade problemet att vara för smal.
- Tänk va mycket lättare det hade varit att slippa tänka på övervikt och fett och att vara tjock.
Det fick mig att söka på "pro ana" sidor, det är såna sidor som är "För Anorexi"
Jag undrade hur dom tjejerna tänker och mår och hur dom kontrollerar sig själv att bara inte äta.
Det var rätt läskigt att kolla på dom sidorna och att läsa människors reaktioner, det var från folk som blev äcklade av att människor ens lägger upp såna sidor, med tips och pep-prat....till dom som avgudar såna sidor och tar åt sig allting som skrivs.
Det finns faktiskt människor som gör allt för att just få anorexi.
Det fick mig att ytterligare gå in på youtube och se videos med folk som gör allt för att bli smala till dom som visar hur illa ställt dom var men hur dom kom tillbaka.
Jag tror det är lite av en förbjuden tanke kanske att tänka så..."OM jag ändå.."
Men just nu börjar jag känna mig något desperat, jag vill gå ner i vikt..för att jag skäms över mig själv..jag skäms verkligen...
Bara när jag är ute och går, och går förbi nån... då börjar jag tänka på att den personen måste tycka att jag är den fetaste i världen och att jag är en svag människa..för hur kan man tillåta sig själv att bli överviktig?
Varför är mat,godis,läsk,sötsaker och fett, kalorier så viktigt??
Varför går det ut över min egen hälsa?
Varför gör jag såhär mot mig själv?
Det känns som om jag straffar mig själv, jag äter och äter och mår dåligt sen mår jag dåligt för att jag blivit så tjock.
Men det är ju jag själv som missbrukar min kropp, jag dumpar allt skit ner i min mun.
Ibland när jag mår dåligt...eller ibland.. ALLTID när jag mår dåligt...då köper jag godis.. för det får mig att må bra, jag blir så chockad av mig själv.
HUR kan godis få mig att må bra? Varför har jag inge självrespekt?
Varför har jag ingenting annat som får mig att må bra på samma sätt som godis?
För att få ett avslut på det kapitlet i mitt liv som får mig att må så bra, måste jag börja kontrollera mig och mina behov, men egentligen är det inget behov, det är inget måste att äta sånt skit som jag trycker i mig...Det är bara en "fix idé"...
Det är konstigt hur allting fungerar.. för världen lider av övervikt och fetma nu, men det produceras bara mer och mer fet mat och olika sorters godis och liknande, det kommer alltid nya saker, som om det inte finns tillräckligt redan...det finns så mycket där ute som förstör folks hälsa och liv.
Det finns så sjukligt överviktiga människor där ute som inte ens orkar bära sin egna vikt längre, som är fast i sina sängar/hus som ett fängelse...fast mera som ett känslomässigt fängelse.
Har inte världen kommit så pass mycket längre att man tar tag i dom personerna i tidigare ålder, hjälper dom bearbeta deras innersta problem INNAN dom hamnar där. Varför lär inte skolorna ut mer om att leva friskt och hälsosamt utan att gå till det extrema?
Att äta som en normalt hälsosam människa, motionera hälsosamt..men bara till den grad att man är frisk och kry och mår bra?
Jag undrar om mitt liv hade varit annorlunda om det hade funnits när jag varit yngre, om jag inte hade haft en mamma som hela sitt liv går in och ur dieter för att hon egentligen inte har en frisk och hälsosam livsstil, det har ju gått över i arv till mig. Och nu sitter jag här med samma problem...
Jag är otroligt rädd att min dotter ska få samma sneda syn på mat och sötsaker som jag, jag vill att hon ska leva ett perfekt liv ett hälsosamt liv och att hon ska må bra.
Det känns lite som om jag skyller på båda mina föräldrar för hur jag är idag, jag skyller på min mammas felaktiga livsstil, hennes syn på att äta äta äta sedan dieta till tusen.
Jag skyller på mina depressiva känslor på min pappa som aldrig riktigt var där för mig, det fick mig att känna att jag inte räckte till, att jag var värdelös och det fick mig att börja tröstäta.
Men nu står jag här och jag måste lösa mina egna problem själv...
Jag är FET
Men jag lovar mig själv.......Inte länge till!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar